Den 1 maj blev Sverige det första EU-landet att helt förbjuda spel som finansieras med kredit. Det är inte en sekund för sent.

Jag har på nära håll sett vad tvångsmässigt spelande kan göra med familjer. Den version som utspelar sig i riktiga hem liknar ingenting som det den glansiga reklamen visar. Den är långsam, isolerande – och den tar mer än pengar. Den tar människor.

En svensk folkhälsostudie satte en siffra på det här som jag inte kan sluta tänka på. Sex andra personer påverkas negativt, i genomsnitt, av varje person med spelproblem. I Sverige ensamt innebär det ungefär 166 000 partners, föräldrar, syskon och barn som lever inuti någon annans beroende. Den uppskattade samhällskostnaden är 16 miljarder kronor om året. Spelberoende har den högsta självmordsfrekvensen av alla beroendesjukdomar vi mäter.

Det här är inga abstraktioner. Det är barn vid köksbord, partners som ligger vakna sent på natten och försöker få ihop det, syskon som bestämmer sig för vad de ska berätta för vem.

Argumentet för att låta människor finansiera allt det här med kredit var alltid svagt. Argumentet emot var en lång, tyst anhopning av sorg. Riksdagen valde till slut att läsa den.

Jag driver ett kreditbolag, och det här säger jag utan förbehåll. Kredit var aldrig tänkt att vara bränslet för en av de mest beroendeframkallande produkter ett samhälle säljer. Från och med den här månaden, i Sverige, är det inte längre så. De övriga 26 medlemsstaterna bör följa utvecklingen noga.

Idag är jag stolt över att vara svensk.

Jimmy Hanna
VD & medgrundare, Fairlo AB