Vi älskar berättelsen om den ansvarslösa låntagaren. Någon har tagit ett lån de inte borde ha tagit, levt över sina tillgångar eller klickat hem pengar de inte hade täckning för. Sedan kommer konsekvenserna, och snabbt också domen, du får skylla dig själv.

Det är en berättelse som passar kreditmarknaden misstänkt väl.

För medan individen förväntas stå till svars för varje felsteg, omges låneindustrin av en märklig immunitet. Företag som tjänar pengar på människors ekonomiska sårbarhet framställs som neutrala mellanled, nästan som om de bara råkade stå där när någon desperat behövde pengar. Som om krediter uppstod i ett vakuum, utan design, utan psykologi och utan kalkyl.

Så ser verkligheten inte ut. Lån och krediter säljs idag genom system som är finjusterade för att kringgå just de mentala spärrar som annars skyddar människor från dåliga beslut.

En kredit känns mindre farlig när den delas upp i små månadsbelopp. En skuld känns mindre verklig när totalsumman göms bakom ord som flexibel återbetalning. Ett lån känns mindre som skuld när det presenteras som frihet, handlingsutrymme eller trygg buffert. Hjärnan reagerar på berättelser snabbare än på matematik. Och det här vet såklart branschen.

Moderna organisationer skapar systematiskt moraliskt avstånd mellan handling och konsekvens. Ansikten ersätts av siffror, och människor reduceras till kategorier, riskprofiler och kundsegment. När en människa blir ett kreditbetyg i ett system blir det också lättare att fatta beslut utan moralisk friktion. Ingen behöver längre se den konkreta individen bakom skulden, bara återbetalningsgraden, marginalen och lönsamheten.

Det är också ett effektivt sätt att slippa känna. När människor blir datapunkter händer något med hur vi tänker om dem. En person som sitter med oro över ekonomin blir en risknivå. En osäker framtid blir en sannolikhet. Ett svårt livsläge blir en affärsmöjlighet. Det låter cyniskt men det handlar egentligen om struktur. Och strukturer är märkliga på så sätt att de kan producera konsekvenser som ingen enskild aktör upplever sig ansvarig för.

Den som designar låneprodukten optimerar konvertering. Den som skriver copytexten förbättrar kundresan. Den som sätter räntemodellen arbetar med affärslogik. Alla gör bara sitt jobb. Och just därför kan ett helt system byggas kring att exploatera mänskliga svagheter utan att någon behöver känna sig exploaterande.

Det är därför den här marknaden sällan upplevs som omoralisk inifrån. Allt ser rationellt ut och går att motivera. Och därmed blir helheten svårare att ifrågasätta. Det är den organisatoriska effektivitetens moral i praktiken.

Vi talar gärna om individens fria val, men frihet är ett märkligt ord i en miljö där hela arkitekturen är byggd för att minska motstånd. När företag testar vilka formuleringar som får fler att acceptera lån, vilka färger som ökar klickfrekvensen och vilka gränssnitt som förkortar betänketid, då går det att diskutera om det fortfarande är tjänster som säljs, eller beslut som framkallas.

Människor är inte kalkylmaskiner. De tar lån när de är stressade, pressade, rädda och trötta. De gör det när kylskåpet går sönder, när hyran ska betalas och när livet inte följer budgeten. Och kreditföretagen vet detta. De bygger inte sina modeller trots mänsklig sårbarhet, utan som en förutsättning.

Det betyder inte att människor är ansvarslösa, utan snarare att vi tenderar att konsekvent placera ansvaret på den enda plats där det är ofarligt att göra det.

Individen kan skämmas medan allt annat kan fortsätta som vanligt.

Ludwig Schüler
KBT-terapeut och beteendevetare

…

Ludwig delar fler perspektiv om beteenden och psykologi på @schuler.kbt på Instagram.